Konståkning

Ett lite otippat blogginlägg så här när man borde summera året som gått och frossa i julbilder. Men när jag nu traskade iväg till butiken idag och det kändes som en höstdag kom jag att tänka på skridskorna jag fick av farmor till julklapp när jag var runt 5 år gammal. Jag kan inte minnas om dessa var mina första skridskor men jag minns dem med både fasa och glädje. 

Jag tyckte mycket om att se på konståkning och göra piruetter där hemma när jag var liten (jag gick ju trots allt på sagobalett och hade the right touch). När det sen var dags att ta dessa kunskaper på isen så gick det inga vidare. Jag minns den där ishockey majlan som jag så fint skulle hoppa över och hur jag föll. Det tog ont och mamma tappa nerverna på mig när jag inte steg upp. Jag minns färden på sparkstöttingen till "neuvola"  där jag inte minns om vi fick någon hjälp. Jag minns att jag inte kunde stöda på benet. Jag minns att fadern i huset kom hem och tog mig till hälsocentralen där jag med fasa minns hur det vreds på mitt onda ben. Sen bar det av till sjukhuset. Vilka fasansfulla timmar där väntade. Hade fått för mig att jag skulle operaras och det var något jag absolut inte ville. Jag grät. Jag grät säkert för många år framöver. Sen kom mannen som hade misst sina fingrar in och hade dem i ett smörpaket. Han fick gå före..och det var fasansfullt. Sen fick vi veta att jag hade en spricka i benet. Det var nästan av och jag fick gips upp till naveln. Jag minns att färden hem gick med pappas firmabil för vi ägde ingen bil. Sen bar mamma och pappa omkring på ett gipspaket i några veckor för det där med kryckor hade jag bestämt mig för att inte gå med på. (Jag behöver alltså bära på mamma och pappa i något skede). Jag minns också att i samma veva skulle alla barn få poliovaccin på en sockerbit och att jag drogs i en pulka till församlingshemmet och fick mig min dos. Hur jag sen tog mig in i hemmet minns jag inte. Sen när gipsen äntligen kom bort så var mitt ben som en sticka. Det var också fasansfullt. 

Med detta i åminne skrann jag bara med ett ben i många år. När jag sen började använda båda benen igen var jag inte intresserad av konståkning något mer. 

Nu har jag inte skrunnit sedan början av 2000-talet och när jag nu idag tassade på där i friska luften fick jag en enormt sug på att stå på skridskorna igen. Bara det kommer is ska jag halka iväg och ta igen allt det där som har uteblivit under alla dessa år. Ha 

Två funderingar idag

1. Vi hade ingen bil när jag var liten. Och vi klarade oss bra för det. Nu känns det som om när man fyller 25 måste man ha en farmarbil för att kunna förflytta sig och få med alla grejer. 

2. Har barnen nuförtiden "vatten i knä" eller var det bara 70 och 80 talisterna som hade det. 

Lovar att om jag blir skicklig ska jag klä mig såhär.


Dagens bild. Siwa påse och sol.