Ensamhet

Det kan vara skönt att vara ensam ibland. Ensam med sina egna tankar och bara tid för en själv. Nu som då slår det här med ensamhet som en disktrasa i ansikte på mig för man kan ju vara ensam på så många sätt. Den ensamma mannen i pizzerian kanske inte alls är ensam. Han kanske har ett nätverk med vänner eller så känner han sig inte ensam. Kanske han går hem till ett tomt hem. Ingen att ventilera dagens upplevelser med. Hans ensamhet.
Jag står i kassakön och irriterad på den gamla damen som bara pratar och pratar. Alla ser vi på klockan. Det är bråttom. Hon har ingen att prata med där hemma.
Jag känner mig ensam ibland. Fast jag har ju vänner och jag har ju familj. Men jag har ingen som tänker som jag. Jag känner mig plötsligt ensam efter att ha jobbat så tätt med en speciell grupp människor. Nästan dygnet runt ibland. Så är alla plötsligt borta och ensamheten knackar på. Jag känner mig för gammal för att fråga om någon vill komma ut och leka. Jag leker ensam. Jag är van och den ensamheten kan man leva med. Jag har familj och vänner. Tänk om jag misstar dem. Då är den stora ensamheten ett faktum.

Jag skall försöka att inte se på klockan i kassakön och jag ska prata med den där mannen/kvinnan som jag inte alls har tid med. De har ingen. Ja fy för den ofrivilliga ensamheten.

It could be me 

Life is life 

My friend of misery